"Nu åker jag slalom: Om olika perspektiv på återhämtning vid psykisk ohälsa"

Nu har boken kommit där man kan läsa om bland annat Gäst-projektet som av Socialpsykiatriskt forum fått utmärkelsen God socialpsykiatri 2009. Bokens titel är "Nu åker jag slalom: Om olika perspektiv på återhämtning vid psykisk ohälsa". Titelns första del refererar till en berättelse från K2 i Östersund där man använder sig av terapeutisk rekreation. I boken kommer brukare, forskare, personal i verksamheter och tjänstemän på myndigheter till tals. Boken innehåller också resonemang omkring återhämtning som fenomen och begrepp, samt försöker lägga fram var gränslinjerna går i förhållande till liknande begrepp.

Bokens tillblivelse har sin grund i ett samarbete mellan Sveriges Kommuner och Landsting, Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam), Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) samt Fokus Kalmar län. De nämnda organisationerna har alla deltagit i ett stort projekt om återhämtning.

Författare till boken är Hans Nordén. Utgivare är SKL Kommentus förlag.

Till SKL:s hemsida där ytterligare information och möjlighet att beställa finns.

Med tillstånd av utgivaren presenteras här ett utdrag ur boken. Utdraget är hämtat ur kapitlet om Gäst-projektet. I det kapitlet figurerar Åsa Nylander, Anna Sundqvist och Lillemor Kron-Andersson. Bakgrunden är följande: De fyra gästrikekommunerna Gävle, Hofors, Ockelbo och Sandviken omfattas av vad som kom att kallas "Min återhämtningsplan". Satsningen var en del av Gästprojektet, ett Miltonfinansierat samverkansprojekt mellan kommunerna och psykiatrin med syftet att förbättra vård och stöd till personer med psykiskt funktionshinder som bor i egen lägenhet.

Inledningsvis berättar projektledaren Åsa Nylander om hur det var att komma fram till samarbetsformerna:

" - Satsningen blev verkligen en succé, säger Åsa Nylander. Kommunens och psykiatrins personal kom närmare varandra, och insåg att de alla inget hellre ville än att samverka kring ett arbetssätt där den enskildes, inte professionens, önskemål och behov stod i centrum. Samtidigt var de medvetna om att det största hindret för en sådan utveckling fanns i systemet och organisationerna. Det var nödvändigt att varje verksamhet såg över sina rutiner och arbetssätt. Vilka organisatoriska förändringar krävdes för att vattentäta skott skulle omvandlas till ett hälsosamt flöde som främjade återhämtning? En basåtgärd var att rensa i plandjungeln. Förutom psykiatrins vårdplan förekom ytterligare ett antal personliga planer knutna till olika kommunala verksamheter. Det var mer regel än undantag att psykiatrin och socialtjänsten inte tagit del av innehållet i varandras planer. Och, ännu värre, brukaren själv hade ofta bara en vag uppfattning om dessa planers existens. Slutsatsen blev att det borde räcka med en plan. Som båda huvudmännen stod bakom. Och som individen inte bara förfogade över rent fysiskt utan som framför allt skulle fungera som ledstjärna för återhämtningsprocessen."

Därefter kommer Anna Sundqvist in. Hon är sjuksköterska på psykosenheten i Gävle och har lång erfarenhet inom psykiatrin. När de olika planeringsinstrumenten skulle samordnas fick hon i uppgift att leda det arbetet.

"- Trots att vi var överens i grunden tog det ganska lång tid innan vi talade samma språk och kunde enas kring en gemensam bild, förklarar Anna Sundqvist. Sådana här gånger förstår man hur mycket kulturella skillnader påverkar sättet att tänka. Här hade vi dessutom geografiska avvikelser att ta hänsyn till. Situationen komplicerades ytterligare av lagar och sekretessbestämmelser."

Lillemor Kron-Andersson arbetar som boendestödjare och informerar om den rollen.

" - Trots att boendestödjaren i regel är den som känner brukaren bäst har man av tradition stått lägst i den psykiatriska hierarkin, säger Lillemor Kron-Andersson, själv boendestödjare och ansvarig för implementeringen av Min återhämtningsplan i de fyra kommunerna. Nu får boendestödjaren istället en nyckelroll, och ska bland annat sammankalla till och leda de möten med brukarens nätverkspersoner som hålls under arbetet med planen. För den uppgiften ska de utbildas särskilt."

Slutligen, i detta utdrag, får Anna Sundqvist återkomma och ge en bild, dels av boendestödjarens uppgift, dels av hur upplägget för att ta fram en återhämtningsplan ser ut.

"- De har ett gemensamt ansvar för den enskilde, säger Anna Sundqvist. Därmed försvinner även gråzonsproblematiken. Brukaren ska inte behöva drabbas av att huvudmännen inte är överens om vem som ska göra vad. Här är det i stället så att var och en som ser ett behov är ansvarig för att vidta lämpliga åtgärder. Processen med återhämtningsplanen inleds med att biståndshandläggaren fattar ett beslut om stöd i hemmet. Senast två veckor därefter ska brukaren, samordnarna och de olika nätverkspersonerna ha träffats en första gång. Vid detta möte ska all aktuell dokumentation från huvudmännen finnas tillgänglig. Själva planen faller det dock på personen själv att formulera."

 

Reflektioner kring boken "Nu åker jag slalom" lämnade av Jimmie Trevett

Denna bok kan vara en inspirations- och lärobok om olika perspektiv på återhämtning vid psykisk ohälsa. I boken lyfts vikten fram av att inge hopp både till patienten och anhöriga och närstående när någon drabbas av svår psykisk ohälsa. Själv har jag haft psykos och vet hur viktigt det är att inte bara se mig som patient utan som en vanlig individ som med rätt stöd och hjälp kan återhämta sig. Jag vet att man inte återhämtar sig bara av sig själv utan måste vara delaktig i återhämtingsresan och själv påverka sin situation.

Min tro är att det finns inga hopplösa fall där återhämtning är omöjlig och därför bör man arbeta återhämtningsinriktat redan från början när någon drabbas av psykisk ohälsa där ens egna erfarenheter och kunskaper står i centrum tillsammans med professionens kunskap. Dessa bör väga lika och ha lika stor del i återhämtningen. Återhämtning behöver dock inte bara ske inom vårdens ram utan det är något man kan bestämma sig för själv; att ta makten över sitt liv. Och det gäller både i vård, rehabiliteringsvård och utanför vården.

En person som får svår psykisk ohälsa är inte annorlunda än andra människor utan behöver en meningsfull vardag och någonting att stiga upp till, vänskapsrelationer och en hyfsad ekonomi. Detta är ämnen som berörs i boken som en viktig del i återhämtningen. Det framgår också tydligt att återhämtningen är personlig och olika saker kan vara mer eller mindre betydelsefulla beroende på individens önskemål. Därför är det viktigt att olika alternativ erbjuds. Jag har medverkat i personalutbildningen om återhämtning som beskrivs i boken och funnit att många är entusiastiska av att arbeta återhämtningsinriktat då det är mer inspirerande om man kan se bra resultat av sitt arbete. Delaktighet och inflytande över det egna livet är också viktigt när man är patient, vilket också framgår tydligt av denna bok. Min förhoppning är att detta är en bok som kan ge hopp åt både patienter och personal så att man kan arbeta med återhämtning som ledstjärna.

Jimmie Trevett