Styrelsen

Styrelsen är sammansatt av personer med olika utbildningsbakgrund och med verksamhet inom varierande samhällssektorer.

Valet av styrelse vid årsmötet den 25 mars 2011 innebär flera förändringar (under uppdatering). Nyvalda ledamöter är Richard Bracken, Filipe Costa, Jan Persson, Annika Petersson, Stefan Sjöström. De ersätter avgående Görgen Göstas, Majka Stenberg, Einar Trollerud, David Ershammar, Marit G Eskel. De två sistnämnda ingår nu istället i valberedningen.

Bilden visar delar av styrelsen vid arbetshelgen i juni 2011

Styrelsen för Socialpsykiatriskt Forum år 2011 (under uppdatering)

• Beatrice Toll, arbetsterapeut, arbetar idag på konsultbasis med utbildning och metodhandledning inom kommunernas ansvarsområde
• Inger Nilsson, anhörig och aktiv i IFS/Schizofreniförbundet
• Jimmie Trevett, brukarrepresentant, RSMH
• Wolfgang Rutz, psykiater, enhetschef, Enheten för primärprevention och hälsofrämjande, Psykiatridivisionen vid Akademiska sjukhuset.
• Ann-Katrin Ingvarsson, ordförande, socionom, tidigare verksam inom socialtjänsten Göteborg
• Lena Steinholtz Ekecrantz, sekreterare, fil dr, f d utredare på Socialstyrelsen 
• Ann-Marie Ekström, kassör, skötare, Östersund
• Bo Bräutigam, psykolog, psykoterapeut, Karlskrona
• Stefan Sjöström, docent i socialt arbete, Umeå universitet
• Janne Persson, psykiatrisamordnare Krokoms kommun, regional samordnare regionförbundet Jämtland
• Richard Bracken
• Filipe Costa
• Annika Petersson
• David Ershammar, valberedningen
• Marit Grönberg Eskel, valberedningen

 

Stefan Sjöström

Vem är du och hur arbetar du med socialpsykiatri?

Jag är docent i socialt arbete vid Umeå universitet, och har forskat om psykiatrirelaterade frågor i 20 år. Framför allt har jag ägnat mig åt att studera tvångsvård, både hur tvång utövas i praktiken och hur beslut om tvångsvård prövas i förvaltningsdomstolarna. Jag har också studerat kommunikation mellan brukare och personal i vad jag kallat hemliknande miljöer. Tidigare har jag jobbat en del som mentalskötare och har också en kortare tid varit verksam som socialpolitiker och suttit i den lokala socialnämnden.

Vilka är dina hjärtefrågor som du brinner för när det gäller socialpsykiatri? Varför engagerade du dig i styrelsen?

Tvångsvård, och de frågor om makt, dialog och brukarinflytande som aktualiseras när man diskuterar värdet av tvångsingripanden. Tvång är en fråga som traditionellt inte setts som tillhörande socialpsykiatrin utan till slutenvården. Men jag tycker att man ofta underskattat hur möjligheten till tvångsvård påverkar all frivillig vård, inklusive det som sker i kommunerna. Dessutom finns det en massa olika sätt att påverka brukare som innehåller aspekter av tvång, till exempel när man ställer upp regler för vad som ska gälla i de boenden som erbjuds personer med psykiska funktionsnedsättningar. I och med införandet av öppen tvångsvård kommer förstås tvångsfrågor in i socialpsykiatrin på ett mer uttalat sätt. Jag tror att det finns ett värde i företeelser som tidigare varit informellt tvång nu kan bli en aning tydligare.

Ett annat område jag blir mer och mer intresserad av är diskriminering. Det finns till exempel inslag i Lagen om psykiatrisk tvångsvård och Högskolelagen som är uppenbart diskriminerande mot psykiskt sjuka.
Som forskare utan förankring i någon profession som är verksam på fältet känner jag att jag behöver fler beröringspunkter med människor som är engagerade i dessa frågor på andra sätt både för att få bredare inblickar för egen del och för att kunna nå ut med de insikter som jag själv förhoppningsvis fått genom min forskning.

Tror du att föreningen kan komma att spela en större roll i framtiden - varför och hur i så fall?

Hur ska jag uttrycka mig? Jag är rädd för att föreningen även i framtiden kommer att spela en viktig roll. Detta område borde förstås i första hand tillgodoses genom offentliga satsningar. Men ser man till exempel till forskningsresurser är det socialpsykiatriska området våldsamt underprioriterat, vilket innebär att det är jätteviktigt med fristående aktörer som ägnar sig åt detta område.

Har du någon framtidsvision?

Jag är inte så förtjust i beteckningen Socialpsykiatri, tycker att engelskspråkliga beteckningar som community mental health bättre fångar den utveckling jag skulle vilja se. Inte för att psykiatri inte alls är ett relevant begrepp i sammanhanget, men för att det kan leda fel om detta blir utgångspunkten när vi tänker på vad vi behöver göra för att hjälpa de utsatta individer det handlar om.

 

Janne Persson

Vem är du och hur arbetar du med socialpsykiatri?

Jag heter Janne Persson och bor i västra Jämtland. Orten heter Alsen och ligger mellan Östersund och Åre. Är nyss fyllda 50 år, har 6 barn. Fritiden ägnas mest till barnens idrott och natur och jaktupplevelser för egen del. Arbetar i Krokoms kommun som psykiatrisamordnare och är där ansvarig för ett socialpsykiatriskt team, kommunen har cirka 14 300 invånare och vi arbetar förebyggande, uppsökande och samordnande. Är också utbildad processhandledare inom psykosocialt arbete och möter olika individer och arbetsgrupper i deras arbete. Ingår i nationella psykiatrinätverk via SKL, samt arbetar halvtid som regional samordnare för Vård- och omsorgscollege på Regionförbundet Jämtland.

Vilka är dina hjärtefrågor som du brinner för när det gäller socialpsykiatri? Varför engagerade du dig i styrelsen?

Det finns många frågor som är viktiga att belysa inom detta område, men en stor sådan fråga tycker jag är hur vi bemöter och förhåller oss till människor med psykisk funktionsnedsättning och/eller anhöriga till dem. Viktiga inslag i den frågan handlar om etik och moral, utbildningsfrågor, rädslor osv. Här görs mycket men det återstår en del att göra.
När jag fick frågan om att delta i styrelsen blev jag hedrad och glad. Vet via kontakter att Socialpsykiatriskt Forum har arbetat hårt och länge för att påverka och förbättra situationen inom området. Om jag kan bidra med något gör jag gärna det!

Tror du att föreningen kan komma att spela en större roll i framtiden - och hur i så fall?

Oavsett typ av förening är det viktigt att den är seriös i sitt uppdrag. Att de som är medlemmar har insyn och påverkansrätt samt att föreningen syns och hörs i sammanhang som är viktiga. Allt detta tycker jag Socialpsykiatriskt Forum gör och gjort på ett bra sätt. Kan Forum fortsätta vara den arenan och kanal för socialpsykiatrin ser jag inga hinder för fortsatt utveckling och större erkännande från omgivningen.

Har du någon framtidsvision?

Visionen blir i så fall väldigt övergripande och luftig. Att i samhället i stort tillskapa en sundare attityd och förståelse för psykisk ohälsa och alla som drabbas av psykisk ohälsa, och därmed bättre kunna förstå, förhålla sig till, bemöta, och ge tidigt stöd i syfte att lindra effekterna för den enskilde och hans/hennes närstående.

 

 

 

 

 

 

Lena S Ekecrantz

Vem är du och hur arbetar du med socialpsykiatri?

Jag är nybliven pensionär. Min arbetsplats de senaste 15 åren har varit Socialstyrelsen, Enheten för funktionshinderfrågor, där jag arbetade som utredare med inriktning på psykiska funktionsnedsättningar. Kom till Socialstyrelsen i samband med utvärderingen av psykiatrireformen i mitten av 90-talet och arbetade sedan huvudsakligen med uppföljning av och stöd till personligt ombud-verksamheterna. De sista åren på SoS arbetade jag också med kvalitetsindikatorer för och öppna jämförelser av insatser för personer med psykiska funktionsnedsättningar.

Hela 80-talet arbetade jag inom Nacka-Värmdö Psykiatriska Sektor. Forskarutbildad i Linköping på den tvärvetenskapliga Tema-institutionen, Hälsa och Samhälle - beteendevetare med antropologi, sociologi och psykologi som huvudämnen. Skrev en avhandling om patienternas perspektiv på psykiatrin och den psykiatriska vården - ett komplement/korrektiv till professionernas perspektiv. De senaste 30 åren har jag alltså mer eller mindre funnits inom den socialpsykiatriska sfären.

Vilka är dina hjärtefrågor som du brinner för när det gäller socialpsykiatri?

Brukarinflytande - att göra allt för att patienters och klienters erfarenheter och kunskaper ska ses som oumbärliga i utvecklingen av psykiatrins och socialtjänstens verksamheter.

Förebyggande arbete vill jag betona - vi har enorma kunskaper om vad som behöver förbättras på olika områden för att människor ska kunna undvika psykisk ohälsa. Varför kan vi inte åstadkomma mera?
Jag är imponerad över det arbete som bedrivs i föreningen. Det är framför allt konferensverksamheten jag har kommit i kontakt med. Mitt arbete i föreningen hoppas jag kan främja både brukarinflytande och förebyggande arbete genom spridning av kunskap i olika sammanhang.

Tror du att föreningen kan komma att spela en större roll i framtiden - varför och hur i så fall?

Föreningen har definitivt en funktion och plats att fylla framöver i det svenska välfärdssystemet - så länge landstingens och kommunernas verksamheter inte är koordinerade för att tillvarata den enskilde patienten/klientens behov så behövs föreningen. De flesta som behöver stöd har ju tillhörighet i både psykiatri och socialtjänst. Att sprida föreningens uttalade brukarperspektiv på denna nödvändiga koordination måste fortsätta liksom samarbetet med brukarorganisationerna för att sprida kunskap om att brukarnas plats i utbildning, forskning med mera är ett måste.

Har du någon framtidsvision?

Jag tror att föreningen har lyckats få myndigheter och organisationer att förstå att betydelsen av mänskliga rättighets-perspektivet måste beaktas och anammas. Föreningen kan vara en blåslampa när det gäller att uppmana patienter/klienter och deras företrädare att utmana tolkningsföreträdet och rättsligt pröva avslag som gäller vård och stöd utifrån ett rättighetsperspektiv. Diskriminering är baksidan på rättighetsmyntet.

 

 

 

Wolfgang Rutz

Vem är du och hur arbetar du med socialpsykiatri?

Jag är psykiater och har länge arbetat och forskat inom schizofreni, depression, självmordsprevention och psykiatrisk organisation. Först - efter specialistutbildningen i Uppsala - i mer än 20 som chef för psykiatrin på Gotland, sedan som chef för Världshälsoorganisationens program för psykisk hälsa i Europa och nu som ledare för Enheten för hälsofrämjande psykiatri vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Därutöver har jag ett deltidsengagemang som professor i socialpsykiatri vid universitetet i tyska Coburg där jag undervisar psykologer, läkare, socialarbetare och pedagoger i internationell samhällspsykiatri och psykisk hälsa.

Min psykiatri har alltid följt en humanistisk helhetssyn. Arbetet vid WHO har grundmurat min inställning att psykiatrin måste vara socialpsykiatrisk och integrativ, att socialpsykiatrin har ett samhällsansvar och inte kan abdikera ifrån sin roll i samhällsdebatten och att den även bör integrera modern neuropsykiatrisk forskningsevidens. I mitt arbete i Uppsala har jag med mitt team haft som uppgift att förankra en socialpsykiatrisk helhetssyn och en hälsofrämjande medvetenhet hos psykiatrins personal, men också att sprida och tillhandahålla socialpsykiatrisk kunskap utanför landstingspsykiatrin - till primärvården, socialvården, skolorna, försäkringskassa, arbetsförmedlingen, företag, politiker.

Ett fokus i vårt arbete har varit människor i sårbara situationer - invandrare, arbetslösa, unga, kvinnor och män på olika sätt. Därvid har vi inte inriktat oss så mycket på behandling utan mest på tidig, hälsofrämjande prevention, genom att ta vara på människornas inneboende resurser.

Har du en speciell fråga som driver ditt engagemang?

Jag tror att vi riskerar att socialpsykiatrin utvecklas ensidigt om vi inte kan ge den ett samhällsperspektiv och överbrygga klyftan mellan landstingsdriven sjukvård och kommunalt psykosocialt och socialpsykiatriskt arbete. Idag riskerar vi att socialpsykiatriska verksamheter etableras som är kemiskt rena ifrån all psykiatriskprofessionalism. Psykiatrin å andra sidan riskerar att ytterligare smalna till en ren medikaliserad verksamhet utan interesse för den symtombärande människans existentiella och psykosociala villkor. Här behövs det integration, helhetssyn och humanisering, med personen i centrum och med målet att utveckla samhället och människornas liv mindre materialistiskt, profitmaximerat och mer människovänlig igen.

Socialpsykiatrin kan här bli föregångare för andra medicinska och sociala verksamheter och kan bidra till mindre splittring i samhället och människornas liv. Kunskap finns att ta tillvara, såväl ifrån samhälls - och humanvetenskapen som ifrån modern neuropsykiatrisk forskning.

Varför engagerade du dig i föreningen och vad har du för framtidsvision?

Jag vill hjälpa till att förankra ett socialpsykiatriskt och humanistiskt synsätt i samhället. Jag känner att det är paradoxalt att man politiskt så självklart tar hänsyn till miljöaspekter när det gäller fåglar, grodyngel eller sällsynta biotoper, men gör så litet när det gäller politiska och andra beslutskonsekvenser för människans behov av grundläggande och nödvändiga förutsättningar för att hålla sig frisk:
• Social signifikans och behovet att behövas,
• autonomi, delaktighet och förmågan att vara "master" i sitt eget liv,
• mening i livet samt status, integritet, identitet och värdighet.
Jag vill verka för en medvetenhet hos politiker och andra beslutsfattare att deras agerande har - positiva eller negativa - konsekvenser för människors psykiska hälsa och att man bör analysera de förväntade humanekologiska och mentala följderna av vissa politiska beslut innan man verkställer dessa. Den psykiska miljön bör bemötas med samma hänsyn, respekt och medvetenhet som den fysiska. Befolkningens psykiska hälsa är det mest värdefulla ett samhälle kan uppbringa. Det är inte bara klimatkatastrofer som hotar vår existens.

Vår ordförande skrev om behovet av tankesmedjor - låt oss realisera dem.

 

 

Ann-Katrin Ingvarsson

Vem är du och hur arbetar/ verkar du inom socialpsykiatri?

Jag är socionom sedan mer än trettiofem år och har under denna tid arbetet inom kommunal verksamhet med i stort sett alla områden, Individ- och familjeomsorg, äldreomsorg, barnomsorg och handikappomsorg. Innan pensioneringen ansvarade jag som chef för myndighetsutövningen gällande stödet till personer med funktionsnedsättning inom en stadsdel i Göteborg. Genom min roll som chef och genom mina medarbetare kunde jag påverka villkoren, förhoppningsvis till det bättre, för personer med psykiska funktionsnedsättningar.

Vilka är dina hjärtefrågor som du brinner för när det gäller socialpsykiatri? / Varför engagerade du dig i styrelsen?

Jag vill gärna vara med och verka för att samhället, såväl myndigheter som enskilda medborgare, ska få större kunskap om och uppmärksamma den ofta påfrestande situation som personer med psykisk funktionsnedsättning lever i. Det kan handla om våra värderingar, vårt bemötande, hur vi planerar våra verksamheter i kommunen, hur vi tar ansvar för att samverkan mellan socialtjänsten och sjukvården fungerar och hur vi tar ansvar för de anhörigas situation. Jag vill också bidra till att övriga områden inom socialtjänsten blir kända för psykiatrin och att samverkan kring bland annat barnen kommer till stånd.

Vad har du för framtidsvision för föreningen?

Min vision är att vi ska arbeta gränsöverskridande och kanske i framtiden inte prata om vare sig socialtjänst eller sjukvård utan som sagt hitta ett nytt begrepp. Kanske är det begreppet Socialpsykiatri!

 

Ann-Marie Ekström

Vem är du och hur arbetar/ verkar du inom socialpsykiatri?

Mitt namn är Ann-Marie Ekström. Jag är 50 år, boende i Östersund och gift tvåbarnsmor. Har under hela mitt yrkesliv arbetat inom psykiatri. Utbildade mig till skötare i slutet av -70 talet och arbetade på en akutavdelning under några år, lärorikt men trångsynt, Sökte mig till psykiatrisk sjukgymnastik där jag hittade en nisch som bättre motsvarade det jag ville och trodde på. Har i hela mitt yrkesliv strävat efter att se resurserna hos de personer man möter trotts de problem de har.

Med en bra chef, stort "svängrum" och många idéer startade jag och en kollega Hästunderstödd terapi 1996 som första psykiatriska klinik i landet, sökte forskarpengar (FOU) och vår rapport låg klar år 2000 då verksamheten permanentades. Jag har arbetat som ridterapeut, men gör det inte för närvarande.

En idé som låg och snurrade under många år var att arbeta mer metodiskt med psykiatrisk behandling i form av naturbaserade aktiviteter, sökte pengar i och med psykiatrireformen och var då en av tre som drog igång Fritid och rekreation som idag heter Återhämtning- och rehabiliteringsenheten, Å.R.E. Vi har ett hus, som kallas K2, som bas, försöker att individanpassa insatserna och då blir spridningen stor på vad vi gör. Ena dagen skidåkning, nästa lunchkonsert, trädgårdsjobb, klättring, samtal med mera. Jag arbetar halvtid i den verksamheten.

Brukarsamverkan har alltid legat mig varmt om hjärtat, var med och startade klinikens brukarråd för två år sedan, ett råd som fungerar bra och som är mycket stimulerande att jobba i. Min fritid är viktig och jag försöker vara ute i skog och mark så ofta jag hinner, påtar i trädgården, rider, åker skidor både på längden och tvären.

Vilka är dina hjärtefrågor som du brinner för när det gäller socialpsykiatri? / Varför engagerade du dig i styrelsen?

Min absoluta hjärtefråga är brukarsamverkan, att få in brukarnas önskemål och åsikter främst inom landstingspsykiatrin. Engagerar mig i styrelsen för att på riksplanet kunna vara med och påverka dessa frågor, tycker många gånger att psykiatriska kliniker lätt blir små egna öar där man glömmer att ta in vad brukarna tycker.

Tror du att föreningen kan komma att spela en större roll i framtiden - varför och hur i så fall? / Vad har du för vision att föreningen befinner sig om tio år?

Jag tror att föreningen kommer att spela en stor roll i framtiden, att fler både yrkesverksamma och brukare engagerar sig. Att det socialpsykiatriska synsättet kommer att genomsyra vården. SPF om 10 år: Samtliga kommuner och landsting är medlemmar, brukares åsikter hörsammas i alla led och vården har ett stort "smörgåsbord" att plocka av. En förening som håller modet uppe på människor, modet att våga tycka till och påverka i stort och smått!

Inger Nilsson

Vem är du och vilken är din roll inom socialpsykiatri?

Jag är ekonom och har arbetat på bank i en stor del av mitt liv. I december 1993 insjuknade en familjemedlem i en psykos vilket vände upp och ner på familjens liv. Jag startade och byggde upp FPS, Föreningen för psykiatriskt samarbete i Karlstad med omnejd. Jag är också initiativtagare, projektledare och verksamhetsansvarig till Aktivitetshuset Sandbäcken med bland annat arbets- och utbildningsverksamhet som komplement till landstingets och kommunens verksamheter.

Sedan 1999 är jag styrelseledamot i Riks-IFS, numera Schizofreniförbundet, Intresseförbundet för personer med schizofreni och liknande psykoser. Under åren 2001-2008 var jag officer, vice president och president i EUFAMI, Europeisk paraplyorganisation för anhöriga, med samarbete med bland annat WHO och EU. Jag sitter även med i ett antal internationella Advisory Boards och i Hjälpmedelsinstitutets Brukarråd (HI) på ett HSO-mandat.

Har du någon speciell fråga som driver ditt engagemang?

Hjälpmedel för personer med psykiska funktionsnedsättningar inom kognitionsområdet är en av mina hjärtefrågor. Med utgångspunkt från detta intresse har jag suttit i styrgruppen för projekten Human Teknik och NUH-projektet Leva Lättare. Jag kommer att jobba i NSPH med det nya regeringsuppdraget med hjälpmedel.

Varför engagerade du dig i föreningen och vad har du för framtidsvision?

Jag tror att fler kan lockas av Socialpsykiatriskt Forum som en mycket bra plattform - mötesplats mellan professionella, anhöriga och brukare, så som jag själv har gjort. Det som lockar är intressanta konferenser med teman, som är aktuella och att det sprids över hela landet genom olika nätverk. Andra frågor som berör och driver mig är folkhälsa, barn- och ungdomsfrågor och suicidprevention liksom alltid aktuella "attitydförändringar" och "stigmatisering".

Min framtidsversion för Socialpsykiatriskt Forum är, att ju fler som engagerar sig desto mer positiva effekter kan uppnås.

Jimmie Trevett

Jimmie arbetar i lokalföreningen på RSMH i Lund med kamratstödjande verksamhet och intressepolitiska frågor. Han är andre vice ordförande i RSMH-Sverige. Hjärtefrågorna handlar om privatekonomi och möjlighet till arbete för människor som lever med psykisk ohälsa, samt tillgång till relevant vård, stöd och behandling. Jimmie Trevett tror att Socialpsykiatriskt Forum är en förening som kan hålla dessa frågor aktuella och hålla upp hela psykiatriområdet i ljuset genom den aktualietet det har.

 

 

Bo Bräutigam

Vem är du och hur arbetar du med socialpsykiatri?

Jag är psykolog och psykoterapeut. Arbetar sedan många år inom allmänpsykiatrin i Blekinge.

Var med redan då Clarence och Karin Crafoord tillsammans med oss andra byggde upp den sektoriserade psykiatrin, vars mål bland annat innehöll formuleringar om en klart socialpsykiatrisk inriktning och allas (oberoende av social bakgrund) rätt till psykoterapi. Under många år har jag framförallt arbetat med frågor kring psykosbehandling. Var 10 år anställd på behandlingsenheten Aurora som psykolog, psykoterapeut, handledare och utbildare. Fungerade under en period som projektledare på FoU-enheten med inriktning på att förbättra samarbetet mellan kommun- och landstingspsykiatri. Har suttit med i styrelsen för ISPS (the International Society for the Psychological treatment of Schizophrenias and other psychoses) och är fortfarande starkt engagerad i denna förening.

Har du en speciell fråga som driver ditt engagemang?

Psykoterapi skall vara en rättighet, inte något för ett litet fåtal. Även människor med svåra så kallade personlighetsstörningar och psykoser skall ha tillgång till detta. Sambandet mellan sociala faktorer och psykisk ohälsa måste återigen komma mer i blickpunkten. Att vara annorlunda kan vara en resurs och borde inte enbart ses som en ekonomisk belastning för samhället.

Många unga människor mår mycket dåligt i dagens samhälle. Detta får inte psykiatriseras. Svårigheter att hitta sin identitet, rädsla för att studiemedel uteblir och att man inte skall få något jobb kan ge psykiatriska problem, men behöver angripas från grunden.

Varför engagerade du dig i föreningen och vad har du för framtidsvisioner

Behovet av en förening som lyfter fram sociala faktorers betydelse för psykisk hälsa och ohälsa är större än på mycket länge. Biologin har gjort stora och väsentliga framsteg under det senaste årtiondet, men en biologism som vill förklara allt psykiskt lidande som en kemisk obalans i synapserna, behöver en motvikt. Jag tror att Socialpsykiatriskt Forum kan bidra till detta. Att olika yrkesgrupper, kompetenser och erfarenheter kan mötas med en gemensam målsättning, ser jag som en mycket stor fördel i detta sammanhang.

Synen på psykiskt lidande behöver förändras. De humanistiska aspekterna behöver lyftas fram. Förenklade förklaringsmodeller måste få ge plats för ett holistiskt tänkande. Brukarorganisationer och intresseföreningar måste bli än viktigare instanser i förändringsarbetet för att skapa politisk medvetenhet och en ny psykiatri.

 

Beatrice Toll

Vem är du och hur arbetar du med socialpsykiatri?

Jag är arbetsterapeut och arbetar för närvarande på konsultbasis med utbildning och metodhandledning inom kommunernas ansvarsområdesom. Har tidigare ansvarat för stödet till personer med psykiska funktionsnedsättningar i kommunal verksamhet. Där hade vi en socialpsykiatrisk enhet där allt stöd låg samlat, olika boendeformer, boendestöd, träfflokal samt flera nivåer av meningsfull sysselsättning/rehabilitering. Sedan psykiatrireformens genomförande har jag aktivt arbetat med att utveckla det kommunala uppdraget utifrån reformens intentioner. Innan jag kom till Mölndal arbetade jag många år i Gunnareds stadsdel i Angered i Göteborg. Där byggde jag tillsammans med brukare och övriga medarbetare upp "Växtkraft med Gunnareds Gård". En spännande verksamhet som var uppmärksammad runt omkring i landet, främst för att det var en optimalt brukarstyrd verksamhet. Under många år hade verksamheten ett studiebesök i veckan. Jag har dessutom arbetat en hel del med föreläsningar och metodutveckling av kommunal socialpsykiatri på ett antal platser i landet, samt skrivet några texter i ämnet.
Mina tidigare erfarenheter har jag ifrån landstinget där jag arbetat både i sluten och öppenvård. Bland annat var jag med och startade upp den första psykosöppenvårdsmottagningen i Angered. Inom landstinget har jag främst arbetat med personer med psykossjukdomar, en målgrupp som ligger mig varmt om hjärtat.
I samband med psykiatrireformen följde jag med patienterna ut i samhället, vilket var en lärorik resa.
Jag har också deltagit i ett utvecklingsprojekt i S:t Petersburg under 10 år. Syftet var att försöka utveckla ett mer socialpsykiatriskt arbetssätt på ett större mentalsjukhus. I detta projekt skrev jag en enkel metodbok, som all personal arbetar utifrån på sjukhuset. En gång om året var jag där och undervisade i ämnet. Däremellan gjorde vi ett antal studiebesök i varandras verksamheter i de båda länderna, både brukare och personal.

Vilka är dina hjärtefrågor som du brinner för när det gäller socialpsykiatri?

Brukarinflytande är den för mig viktigaste frågan. Brukarna måste få vara mer delaktiga i sin egen rehabilitering, det är en demokratifråga och handlar om människosyn. Om man dessutom lyssnar på brukare i planering av verksamheter och stödformer så ökar kvaliteten i insatserna. Brukarinflytande bidrar till återhämtning, det är min absoluta övertygelse. I Angered fick jag följa många patienter ifrån slutenvården till Gunnareds Gård och där vidare i livet. Jag har jag lyssnat till så många berättelser, där personer själva pratat om vad detta betytt för dem. Att få vara med och påverka, att bli tagna på allvar. Det var en fantastisk tid då jag dagligen mötte många människor som på olika sätt återhämtade sig och skaffade sig ett liv i gemenskap med andra, från att tidigare varit isolerade på olika sätt både instängda i sina lägenheter och under många år på mentalsjukhus.

Varför engagerade du dig i styrelsen och vad har du för framtidsvisioner?

Det är stimulerande att möta andra människor med ett engagemang för de socialpsykiatriska frågorna. Genom att möta personer med olika erfarenheter inom detta område, lär jag hela tiden nytt som jag kan använda mig av hemma i min kommun. Att få möjlighet att arrangera och delta i olika konferenser där ny kunskap sprids känns som ett oerhört privilegium. Dessutom vill jag gärna dela med mig av mina erfarenheter när det gäller stöd till målgruppen inom det kommunala området. Samverkan, brukarinflytande, personalens kompetens och hur kommunen organiserar sitt arbete är avgörande för om brukarna skall kunna få ett värdigt liv på egna villkor.
Min förhoppning är att föreningen skall kunna nå ut även till politiker och högre chefer med kunskap om socialpsykiatri och väcka nyfikenhet som kan bidra till ett mer helhetsperspektiv på vård och stöd.
Om kommunernas politiker och högre tjänstemän får större kunskap om vad det kommunala uppdraget innebär så ökar möjligheterna för personer med psykiska funktionsnedsättningar att kunna bo hemma och delta aktivt i samhällslivet så som det står i lagtexten. Detta ser jag som en viktig del inom socialpsykiatrin.